Älsk.

Sommarens första aprikoser. Vad kan man säga. Livet återvänder på något sätt. Snart kan vi frossa i persikor, melon, nektariner och allt annat underbart. 

*lycklig och nöjd över detta*

Kvällning.

Mitt minsta barn tog av sig skorna i en affär igår.
Jag hittade aldrig igen dem. Helt nya vårskor.
Jaja.

Dagens outing var så rolig och fin på alla sätt. Lite för mycket vin till lunchen bara, ovan vid det.
Resultat: Skulle köpa blöjor på väg hem, köpte rosor.
Oh well.

Nu ska jag duscha, äta nonstop och ligga på soffan. Dricka te och läsa Elle.
Hinner sällan sånt numer. Skulle gärna ha några barn till, men det är ju den där tidsaspekten?
Att hinna.

Läste saga för min hyperaktiva 4-åring (osäkert om hon lyssnar, hon gör tusen andra saker samtidigt) och gav minstan vällingen i soffan. Andas in dem. Min kärlek till dem är så oändlig och så enorm, och ändå så envägs, på något sätt, om ni fattar? De reflekterar ju aldrig över den, som jag gör. Är den tillräcklig, räcker den, är den tillräckligt stor, tillräckligt stark och även om den räcker till månen och tillbaka är jag tillräcklig?

De funderar ju inte så. Det är ju bara en självklarhet för dem, precis som det ska vara. Aldrig ska de tvivla på min kärlek.

Ja. Oh, Chris ägnade hela dagen åt att göra dumplings. Som blev så goda och precis som i Taiwan att vi nästan blev tårögda när vi åt. Vissa smaker glömmer man inte.

Out of office.

Jobbar hemma. 

Är alltså ett under av disciplin pga små onsdagslediga terrorister, kylskåp, och allt sånt som gärna tar uppmärksamhet. 

Plus fundera på att klippa Jenifer-frilla. Allvarligt, hur snyggt? Att våga eller inte våga?

Lugg eller inte lugg?

Run baby run.

 

Fontainebleau.

Slottsparken. Varje ledig stund kan tillbringas i denna pärla till park. A la française, förstås, välansat och finkrattat. Knökfullt med japaner som ej räds Paris-syndromet. 

Här tar en park vid där en annan slutar. Gränslös grönska och önskan att förlora sig, promenerandes i duggregnet. I just den här staden. 

Mina partners i parkhäng. Vagnen vet jag inte riktigt varför vi envisas med att ha med oss, men den är fiffig att hänga väskan på, och stoppa ett par festisar i. Ettåringen är oftast någon annanstans.

Detalj. Grinden till slottsparken, främre portarna. 

Aha, minstingen. The usual suspect och ljuset i mitt liv. Just nu driver hon oss till totalt vansinne, men hon är i fasen "jävligt frustrerad över att inte kunna uttrycka sig och forma alla ord hon vill så då skriker hon eller bits istället". 

Långhelg betyder besök på vårt bageri. Hur poppis som helst, och alltid kö. Men det fattar man varför, när man fått sätta tänderna i något lördagsgodis därifrån. 

Storan. Som ska åka till Paris i morgon med sin skolklass. Hur peppad som helst. Vi kan väl sända en tanke till hennes fröken som utan att tveka tar med sig 20 fyraåringar till Paris för att titta på dinousarieskelett? Hjältinna eller kamikaze?